Söndag….

och regnet bara öser ner…

Snart går vi in Augusti månad,som vanligt speedar livet på i raketfart.

Juli månad har bjudit på Riesenlägret.

I år var det jag,Zoja & Dalton.

De små pinnarna lyckades vi inkvartera hos vänner.

Vädrets makter var verkligen på vår sida denna vecka,det var bara en dag som det var dåligt väder,och det kan vi bjuda på.

Veckan gick som vanligt i rasande fart så nu sitter man och längtar till nästa års läger.

Zoja fick vara med och spåra i år och det var med stora tvivel jag gick till spår gruppen som Mats skulle hålla i.

Men eftersom jag gillar hans lugn och påhittiga spår upplägg tänkte jag…jag provar en dag el 2 och skiter det sig byter vi till lydnads gruppen.

Men den som fick stå med lång näsa var jag.

Zoja visade att spåra var inte längre några konstigheter för henne utan tvärtom.

Så jag var en mycket,mycket stolt matte vid veckans sista spår som då gick på asfalt och som hon sög tag i likt en myrslok och sedan följde som om hon inte gjort annat.

För Daltons del räckte det med att bara få vara med.

Alla lukter,hundar,väldoftande tikar,människor,lek och bad gjorde att han somnade ovaggad på kvällarna och fick dras ur sängen på morgnarna.

Lite uppletande och enkelt spår fick han ändå prova.

Lägret avslutades med utställning för tysk special domare.

Dalton,Leo & Darmah uppförde sig strålande.

Och tänk att mattes lilla kille gick och vann rubbet.

Nu har alla mina Riesen..Dusko,Manja,Zelda,Zoja och Dalton vunnit någon gång på en Rasspecial utställning.

Den som gått bäst är Manja som hela 5 gånger blivit bästa tik på Riesenspecialer.

Duskos alla fina framgångar i ringen var unika då han var stelopererad i ett framben efter ett benbrott som ung och ändå hade sånt drive i steget att det inte gick att se om man inte visste om det och kollade noga.

Här går dagarna annars i samma anda som vanligt.

Jag försöker rida lite oftare på Röskva som till en början skötte sig super.

Men allt eftersom inser hon att ridturerna inte är så spännande längre vilket gjort att ridturerna för mig börjar bli lite väl spännande istället.

Hon är en väldigt bestämd dam…med ett tufft psyke.

Frågan är hur långt hon tänker ta det …förhoppningsvis så ska jag gå vinnande ur striden,men jag gissar att hon inte ger upp så lätt.

Snart börjar en sadel kännas allt mer lockande men med tanke på magens volym av allt betande så är det barbacka gjord som får gälla just nu.

Vi har ändå en god relation för övrigt Röskva & jag vilket visade sig en tidig morgon då hon tagit sig ur hagen och befann sig långt borta på rågfältet med siktet mot horisonten.

I regnet som föll och då även åsk knallar försökte jag ropa så högt jag kunde och se…hon vänder om och kommer.

Dock ingen 10 på inkallningen då hon stannade flera gånger för att betrakta mig.

Jag tror hon funderade om den färg glada lila( morgonrocken) verkligen var jag.

Sedan ville hon nog kolla mitt humör.

Men tillslut beslöt hon sig för att gå raka vägen till mig och självklart möttes hon av vänlig klapp och beröm.

Vissa saker som sker kanske inte ska skrivas om då man som matte helst vill tro att ens hundar är de mest älskvärda & oskyldiga små varelser.

…så som när Zoja fixade sig en harstek

Käre Dalton….som han till vardags kallas efter karaktären Dalton i filmen Roadhouse som Patrick Swayze spelar.

Och som sitt stamtavle namn Dusk To Dawn som är från filmen med samma namn där George Clonney spelar tuffing

Kanske får jag skylla mig själv med de karaktärerna som grund för hans namn.

Vi bor precis intill en väldigt trafikerad väg.

Där förutom mycket trafik i höga hastigheter kryllas av tränings cyklister i trikåer.

Staktet är av god höjd och mitt hopp om att inte få hundarna att springa efter staketet och skälla på cyklister har för länge sedan grusats då det ett antal gånger passerat cyklister (alltid de trikåklädda gnidarna) som sett hundarna ligga till ro tysta på gräsmattan och då börjat ge ifrån sig rop som ska efterlikna hundskall åt hundarna.

Syftet med det är för mig obegripligt då det är vuxna människor…ungar kan jag förstå men inte detta.

Vilket har resulterat i ännu mera taggande från hundarna att springa efter staketet och de förbi swhisande och ” skällande” cyklisterna.

Flera har även försökt läxa upp hundarna med skrik och svordommar som inte heller haft den önskade effekt på mina hundar.

Är jag ute så kan jag bryta hundarna från jakten…men det är man inte alltid.

Och precis samma dag som vi skulle åka på lägret beslöt sig Dalton att ta jakten till ny nivå.

Jag hörde hundarnas skällande och öppnade fönstret för att ropa till dom …..jag ser då en ” trikå klädd cyklist” med en stor svart hund brevid sig försvinna i full fart bortåt.

Den första tanke som faktiskt slog mig var..Vilken idiot…har han en lös hund med sig???

Hjärnverksamheten jobbar sakta ibland när oförväntade saker sker…sakta sakta gick det upp för mig….lös hund…svart hund…vänta det ser ut som en Riesen……HELVETE!!!!!! Det är min hund.

Ekipaget var nu utom synhåll när jag och Lars springer vrålande och busvisslande ut på vägen.

I korsningen vid vårt hus stod fortfarande billisten som fått beskåda händelsen kvar med stora förvånade ögon.

Nu jobbar mina hjärna plötsligt vädligt snabbt…tidinings rubriker flimrar förbi mitt innre.

Denna gång så nöjde sig Dalton med att bara springa brevid cyklisten…men mina förhoppningar var att nu att efter en vecka på lägret skulle detta läggas till det glömda för Dalton.

1 vecka senare vaknar vi upp hemma..

Lars är ute för att hämta morgon tidiningen Dalton är med och då kommer ett 15 tal trikåer swhisande förbi…men nu är vi beredda.

Både Lars på gården och jag från köks fönstret ropar åt Dalton …men icke han glider snabbt över staketet.

Men denna gången stannar han och vänder hem direkt.

Påbyggnad av staket känns nu väldigt akut,och då tar man vad man har.

Nu ser det ännu jävligare ut här på gården men syftet är gott.